Kurs

Imorgon påbörjar min tre-dagars kurs i sorgbearbetning på Sorginstitutet.

Jag har många förluster i mitt liv som ligger obearbetade. Inte bara i form av dödsfall, utan även andra förluster som skapar sorg.

Börjar nu bli rejält nervös. Det gör alltid ont att ta bort plåstret och att vara i det öppna såret.

Dock har plåstret suttit på så länge och det är nog det som gör mig nervös.

Jag känner mig också modig, väldigt modig. Det här är nog det läskigaste jag har gjort.

På torsdag skulle mamma ha fyllt 72 år ❤

Annonser

Todays mood

Idag har jag allt mående på utsidan känns det som.

Malte har höstlov och min ork får verkligen prövas.

Vi var till centrum och där kryllade det av människor. Mitt tålamod och humör sjönk rejält. Hjärtat slog snabbare. Svårt att andas.

Malte får orättvist umgås med sin trötta och sura mamma 😢

Jag önskar ingen att bli utbränd, för det är ett rent helvete, på ALLA plan 😢

Återbesök hos läkaren på torsdag. Oroar mig.

Nyklippt

Klippte mig i onsdags. Det blev minst 1 dm som försvann, så skönt!

Mitt tillfrisknande går sakta åt rätt håll. Jag är inte lika bedövande trött längre, så min sjukskrivning gör verkligen nytta.

Dock så krävs det mera energi av mig när jag gör något här hemma, så än vågar jag verkligen inte ropa hej.

Jag lär mig att vara mera i nuet även om jag fortfarande har svårt att acceptera att jag inte har samma kapacitet som tidigare.

Imorgon firar jag och min älskade Make 11 år tillsammans ❤❤ Vi åker på SPA för att sedan mysa i vårt älskade Bubbarsbo ❤

Malte är hos farmor och farfar, så vi smygstartar vårt mys ikväll med lite räkor och vin.

Gud så jag älskar min snygga, snälla och omtänksamma Make 😍

Sjukskriven

Åh jag fick träffa en ödmjuk och förstående läkare ❤

Jag blev sjukskriven i 4 veckor. Nu behöver jag inte kämpa mera, utan nu kan jag även få vila mentalt.

Jag ska även gå på KBT 3 gånger. Har gått en gång.

Sedan har jag anmält mig på en 3-dagars kurs i sorgbearbetning. Det ser jag väldigt mycket framemot.

Jag anar ett ljus i tunneln ❤❤

Gruvsamt..

Imorgon ska jag äntligen få träffa läkaren.

Det känns jobbigt.

Jobbigt att behöva ta fram alla mina känslor och mående igen.

Jobbigt, för att rädslan att inte bli betrodd är jättestor.

Usch, vill inte, vill inte.

Det enda jag vill, är att få lugn och ro.

Inte behöva kämpa mot läkare. Tyvärr finns ju också oron där över hur försäkringskassan bedömmer en ev sjukskrivning 😩

Sorgen efter mamma finns fortfarande där, även om den bleknar lite mera med tiden. Saknaden är stor!

Nä, livet känns en aning motigt just nu.

Kram

Status….

Känner en sådan hopplöshet!

Min ordinarie läkare hänvisar mig till Företagshälsovården. Där fick jag vänta i tre veckor innan jag fick en tid. Sökte då istället akut på Tureberg Vårdcentral. Där fick jag träffa en arrogant, kall och fruktansvärd läkare.

Hon kränker mig på otaliga sätt genom hennes arroganta och korkade frågor. Jag sitter och gråter uppgivet när hon meddelar att hon anser att jag kan arbeta 50%. Efter att hon har tagit kopior på mitt tidigare sjukintyg samt kopia på mina provsvar, så vänder hon bara på klcken och går tillbaka till sitt rum!! Utan att ens säga ”hej då”, ”lycka till”, ”krya på dig” etc. Det var en fruktansvärd upplevelse som jag inte önskar någon annan! Behöver jag nämna att jag nu har listat mig på en annan vårdcentral!

När jag väl fick komma till företagshälsovården nu i måndags 18/9, så får jag träffa en genomgullig rehabsamordnare. Dock meddelar hon efter vårt 1½ tim samtal, att det kommer att dröja till den 4 oktober innan jag får träffa deras läkare! Va?! Skojar hon!! Snacka om ett bakvänt system. Hade det inte varit mera logiskt att FÖRST få träffa läkaren för att SEDAN få träffa rehabsamordnaren?? Jag fattar ingenting!

Hon bad mig försöka att få min ordinarie läkare att förlänga sjukintyget, vilket jag redan vet att han inte kommer att göra eftersom han inte gjorde det vid min förra förfrågan. Dock mailar jag honom igen…

Så, istället för att vila och undvika stress dessa veckor som jag har varit hemma, så har jag varit utsatt för ännu mera stress!! Mår sämre nu innan jag sjukskrev mig.

Nu har jag och Maken tagit beslutet att jag helt enkelt får vara tjänstledig tills jag får träffa företagshälsovårdens läkare. Det känns enormt befriande över att inte behöva tänka på detta mera, så kanske jag nu få den vila och återhämtning som jag behöver!

Det är en fruktansvärd upplevelse, att gång på gång på gång, försöka att få en läkare att förstå mitt mående. Jag blir mörkrädd vilken okunskap det finns runt stressrelaterade symptom.Att varje gång, så måste jag riva bort min sårskorpa och ta fram alla jobbiga känslor igen! Att åter igen behöva säga ”jag orkar inte mera” och att varje gång behöva återuppleva skammen och skulden som följer med. Att mitt mående förminskas och inte tas på allvar, det är fruktansvärt!

Jag som före allt detta, sällan och nästan aldrig har sökt läkarvård. Min längsta sjukskrivning har varit i tre veckor och det var i samband med en operation. Man borde ju kunna se i min journal, ”här har vi en kvinna som väldigt sällan söker läkarvård” och få en ledtråd om att ta mitt mående på allvar?? Är ju ingen hypokondriker direkt, snarare tvärtom!

Hur känner jag mig? Jag känner mig usel, svag, misslyckad för att jag inte orkar mera.

Jag borde egentligen känna mig jävligt stark och modig, för att jag tar mitt mående på allvar och drar i handbromsen. Modig, för att jag ändå vågar erkänna att jag inte är perfekt och klarar av all påfrestning som varit dom sista åren. Modig, för att jag vågar möta alla jobbiga känslor. Stark, för att jag står fast i mitt beslut, att mitt mående nu får gå före allt annat!

Livet kommer alltid att föra med sig prövningar, men i mitt fall har det varit för många, speciellt med tanke på min personlighet som sätter andras behov före mina egna – så att förlora bägge mina föräldrar inom loppet av 2 år blev helt enkelt droppen som fick bägaren att rinna över, big time!

Det endan jag vet med säkerhet, är att jag fortsättningsvis kommer att lyssna till mina behov mycket tidigare. Att lyssna till mina drömmar. Att ta reda på vilka mina behov och drömmar är. Att ge min energi där den tas emot och inte ha vänner, där allt ska bero på att det är jag som underhåller vår vänskap.

Trött

Ett steg fram och två steg bakåt…

Förra veckan kändes det som om jag var på rätt väg, men nu är jag sådär bedövande trött igen.

På måndag 18/9 har jag fått en tid på Företagshälsovården. Jag ska träffa en rehabsamordnare. Det ser jag framemot!

Kärt barn har många namn….

Hur hamnade jag här?

Utbränd, utmattad, slut, kaputt, finito!

Jag har väldigt svårt att acceptera, väldigt svårt.

Jag är ju en doer ut i fingerspetsarna, allt som felar är det bara att fixa, eller?

Jag har min livshistoria klar för mig och intellektuellt förstår jag varför jag till slut hamnade här, men ändå – Min filosofi har alltid varit ”bit ihop, det blir bättre”, ”Gör det nu så är det gjort”, ”Jag ska bara…”, ”Det finns dom som har det värre” osv osv osv…

Ända sedan min mamma hamnade i rullstol, har jag fått tagit ett stort ansvar. Jag vara bara 10 år. Jag lärde mig snabbt, att ville jag få något gjort så vara det bara jag som kunde fixa det. Praktiskt som känslomässigt. Att låta andras behov gå före mina egna kom liksom som ett brev på posten.

Att så tidigt i livet få den uppgiften lagd i mina knän har inte direkt varit min främsta välsignelse. När och hur, skulle jag, som andra barn lära mig att MINA behov var viktiga?

Livet rullar på. Jag blir vuxen. Ser fortfarande till att andras behov går före mina egna. Det är ju egentligen ganska lätt, för jag har inte en susning om vilka behov jag själv har!

Jag är den som fixar och trixar. Klapp på axeln, vad duktig du är! Härligt att få uppskattning och beröm.

Träffar mitt livs kärlek och får en hel familj på köpet! Nu får jag verkligen måna om alla andra. Malte kommer, åh vilken lycka!

Dom närmaste åren handlar enbart om hans välbefinnande så klart, men dom senaste 3-4 åren har det börjar skava i mig. Vem är JAG? Vad vill JAG? Vad har JAG för behov? Äsch, jobbiga frågor som jag inte har något svar på – jag biter ihop och kör på.

Tröttheten ligger hela tiden under ytan. Glädjen och skratten blir allt längre mellan gångerna. Känns som jag bär världens alla bekymmer på mina axlar. Varför känner jag så? Jag är ju gift med världens bästa man som jag älskar över allt på denna jord. Jag har min fantastiska son och mina älskade bonusbarn. Varför har jag så jävla svårt att bara vara lycklig?!

Hamnar på nuvarande arbetsplats som jag trivs så himla bra på, men mina arbetsuppgifter visar sig vara väldigt enformiga och oerhört stillasittande och låst. Jag är ju som sagt en doer som behöver utvecklig och rörelse, hur hamnade jag här? Bristen på stimulans skapar en oerhörd inre stress. Den låsta positionen skapar en oerhörd stress. Sårbarheten i min position skapar en oerhörd stress.

Känner att det enda jag gör, är att stressa för att hinna passa en massa tider – Jobbmässigt och privat. Och trots väldiga lågintensiva dagar på jobbet, så tar det musten ur mig. Är helt slut när jag kommer hem. Orkar ingenting. Bara tanken på träning får min hjärna att protestera. ORKAR INTE.

Drar mig undan mer och mer från sociala sammanhang, det känns bara så jobbigt. Allt blir bara jobbigare och jobbigare. Att jag ens tar mig ur sängen vissa mornar är ett riktigt mirakel, men det är ju bara att bita ihop, eller hur!

Tröttheten ökar. Är inte ens utvilad efter en natts sömn. Och det spelar ingen roll hur mycket jag sover. Jag känner mig aldrig piggare. Hela livet är ett töcken av konstant trötthet, kan ju bli deprimerad för mindre.

Känner mig oerhört labil i humöret. Lättirriterad och lätt till gråt. Herregud, jag håller på att bli galen, på riktigt känns det som!

Ofta upplever jag, att när jag är i stora samlingar av människor – så ser jag att deras läppar rör sig, men orden når liksom inte riktigt in. Känner mig avskärmad. Har svårt att ta in det som sägs.

Minnet ska vi inte ens prata om. Allt som hänt bakåt i tiden känns väldigt luddigt. Allt jag har lärt mig i skolan, mina grundkunskaper känns som bortblåst. Lite trixigt, när Malte ställer hundra frågor varje dag om den ena och det andra. Jag hade lätt blivit utklassad av en femteklassare. Tänker på tv-programmet på TV.

Min pappa blir sjuk 2014/2015 och avlider i september samma år. Vi anlitar begravningsbyrån enbart för en minnesceremoni, sedan även sjöräddningen för att strö askan i havet (Efter godkännande från Länstyrelsen). Resten sköter jag. Orkar inte ens gå in på allt som gjordes under den tiden.

December 2016 insjuknar min älskade mamma i lungcancer och 6 veckor senare avlider hon. Den stressen, att inte kunna vara nära henne den sista tiden. Att behöva jobba och jonglera med mitt eget liv var tufft. Sedan den bottenlösa sorgen. Bara den som varit där vet vad jag pratar om.

Denna vår/sommar är nog den tuffaste tid jag någonsin har varit med om.

Tröttheten blir nu konstant. Jag har svårt att somna på kvällarna. Trots att jag är så trött så att ögonen går i kors, så är hjärnan och kroppen speedad.

Jag får tryck över bröstet – gör ett EKG, men det ser så fint ut.

Jag har halsont var och varannan dag. Känner mig febrig och hängig. Huvudvärk. Öronvärk som visar sig vara en inflammation i käken. Gallstensanfall i 4 timmar, som röntgen sedan visar en sten på 1.5 cm, tjolahopp!

Semester. Första veckan sov jag mest. Andra och tredje veckan kändes kanon, fick vila och livet var kravlöst. Fjärde veckan kom hostan från helvete som höll i sig i 3 veckor och det toppar vi med en aggressiv urinvägsinfektion. Som om jag inte var trött innan allt detta! Allt detta mellan maj-augusti.

Googlar en massa, ja jag har säkert en bakterieinfektion som påverkar kroppen, ja så är det!

Lördag 19/8 bryter jag ihop. Jag orkar inte mera. Jag klarar inte längre att bita ihop. Får en tid hos läkaren för provtagning. Det blir 5 rör blod. Får vänta en vecka på provsvaren. Alla blodprover ser så fina ut, jag är frisk! Hur kan jag vara frisk, när jag hela min kropp känner sig så sjuk?!

 Här är jag alltså nu. Full av skuld och skam för att jag inte längre klarar av att bita ihop!