Suck

Känns som jag tagit tre steg framåt, för att sedan hamna tillbaks till gå.

Är trött och orkeslös. Blir ledsen. Kändes verkligen som om jag var på väg åt rätt håll.

Förmodligen är det operationen som tagit all kraft.

Egentligen spelar det ingen roll vad det beror på, för faktum är jag jag känner mig helt slutkörd, igen 😢

Möte med företagshälsovården och arbetsgivaren på torsdag, heja heja.

Stresskurs imorgon. Känns jättejobbigt att både ta mig dit och hem.

Sedan har Malte träning både på torsdag och fredag.

För en frisk Cecilia, hade det varit en piece of cake 😞

Annonser

Akut

På måndagen 13/11 hade jag molvärk hela dagen och sedan fick jag lite feber. Maken bestämde att vi skulle åka in till akuten.

Vi kom dit kl.18.00. Blev inskriven. Fick ta en massa blodprover. Maken åkte hem vid 19-tiden för att ta hand om Malte som var med storebror.

Kl.23.30 fick jag träffa en läkare. Sedan till röntgen där det visade sig att min gallblåsa var inflammerad samt två gallstenar.

Blev inlagd. På tisdagen 14/11 opererades jag. Det gick bra. Det blev titthåls-operation.

Maken och Malte hälsade på mig två ggr ❤ En gång före operationen och sedan efteråt 💕💕💕

Fick komma hem på onsdagen.

Denna vecka är jag så sanslöst trött. Lika trött som jag var i början av min sjukskrivning.

Blir rädd att den energi som jag har lyckats att ladda, är borta igen 😢

10-11-12 november

Min bror med familj kom på besök. Vi fick äran att fira honom på hans 50-årsdag ❤

Full fart hela helgen. Hade inte en sekund att reflektera över den fantastiska kursen som jag gick.

Lördagen bjöd vi på 3-rätters middag och Stand Up show. Det var härligt att få skratta så mycket!

Tidigt på söndagsmorgonen fick jag det värsta gallstensanfallet hittills. Jag kräktes och hade fruktansvärda smärtor. Efter några timmar och dubbel dos smärtlindring kunde jag till slut somna igen.

När jag vaknade vid 11-tiden mådde jag fortfarande inte bra.

Det blev lite bättre senare.

Mer i ett eget inlägg.

Kurs

Imorgon påbörjar min tre-dagars kurs i sorgbearbetning på Sorginstitutet.

Jag har många förluster i mitt liv som ligger obearbetade. Inte bara i form av dödsfall, utan även andra förluster som skapar sorg.

Börjar nu bli rejält nervös. Det gör alltid ont att ta bort plåstret och att vara i det öppna såret.

Dock har plåstret suttit på så länge och det är nog det som gör mig nervös.

Jag känner mig också modig, väldigt modig. Det här är nog det läskigaste jag har gjort.

På torsdag skulle mamma ha fyllt 72 år ❤

Todays mood

Idag har jag allt mående på utsidan känns det som.

Malte har höstlov och min ork får verkligen prövas.

Vi var till centrum och där kryllade det av människor. Mitt tålamod och humör sjönk rejält. Hjärtat slog snabbare. Svårt att andas.

Malte får orättvist umgås med sin trötta och sura mamma 😢

Jag önskar ingen att bli utbränd, för det är ett rent helvete, på ALLA plan 😢

Återbesök hos läkaren på torsdag. Oroar mig.

Nyklippt

Klippte mig i onsdags. Det blev minst 1 dm som försvann, så skönt!

Mitt tillfrisknande går sakta åt rätt håll. Jag är inte lika bedövande trött längre, så min sjukskrivning gör verkligen nytta.

Dock så krävs det mera energi av mig när jag gör något här hemma, så än vågar jag verkligen inte ropa hej.

Jag lär mig att vara mera i nuet även om jag fortfarande har svårt att acceptera att jag inte har samma kapacitet som tidigare.

Imorgon firar jag och min älskade Make 11 år tillsammans ❤❤ Vi åker på SPA för att sedan mysa i vårt älskade Bubbarsbo ❤

Malte är hos farmor och farfar, så vi smygstartar vårt mys ikväll med lite räkor och vin.

Gud så jag älskar min snygga, snälla och omtänksamma Make 😍

Sjukskriven

Åh jag fick träffa en ödmjuk och förstående läkare ❤

Jag blev sjukskriven i 4 veckor. Nu behöver jag inte kämpa mera, utan nu kan jag även få vila mentalt.

Jag ska även gå på KBT 3 gånger. Har gått en gång.

Sedan har jag anmält mig på en 3-dagars kurs i sorgbearbetning. Det ser jag väldigt mycket framemot.

Jag anar ett ljus i tunneln ❤❤

Gruvsamt..

Imorgon ska jag äntligen få träffa läkaren.

Det känns jobbigt.

Jobbigt att behöva ta fram alla mina känslor och mående igen.

Jobbigt, för att rädslan att inte bli betrodd är jättestor.

Usch, vill inte, vill inte.

Det enda jag vill, är att få lugn och ro.

Inte behöva kämpa mot läkare. Tyvärr finns ju också oron där över hur försäkringskassan bedömmer en ev sjukskrivning 😩

Sorgen efter mamma finns fortfarande där, även om den bleknar lite mera med tiden. Saknaden är stor!

Nä, livet känns en aning motigt just nu.

Kram

Status….

Känner en sådan hopplöshet!

Min ordinarie läkare hänvisar mig till Företagshälsovården. Där fick jag vänta i tre veckor innan jag fick en tid. Sökte då istället akut på Tureberg Vårdcentral. Där fick jag träffa en arrogant, kall och fruktansvärd läkare.

Hon kränker mig på otaliga sätt genom hennes arroganta och korkade frågor. Jag sitter och gråter uppgivet när hon meddelar att hon anser att jag kan arbeta 50%. Efter att hon har tagit kopior på mitt tidigare sjukintyg samt kopia på mina provsvar, så vänder hon bara på klcken och går tillbaka till sitt rum!! Utan att ens säga ”hej då”, ”lycka till”, ”krya på dig” etc. Det var en fruktansvärd upplevelse som jag inte önskar någon annan! Behöver jag nämna att jag nu har listat mig på en annan vårdcentral!

När jag väl fick komma till företagshälsovården nu i måndags 18/9, så får jag träffa en genomgullig rehabsamordnare. Dock meddelar hon efter vårt 1½ tim samtal, att det kommer att dröja till den 4 oktober innan jag får träffa deras läkare! Va?! Skojar hon!! Snacka om ett bakvänt system. Hade det inte varit mera logiskt att FÖRST få träffa läkaren för att SEDAN få träffa rehabsamordnaren?? Jag fattar ingenting!

Hon bad mig försöka att få min ordinarie läkare att förlänga sjukintyget, vilket jag redan vet att han inte kommer att göra eftersom han inte gjorde det vid min förra förfrågan. Dock mailar jag honom igen…

Så, istället för att vila och undvika stress dessa veckor som jag har varit hemma, så har jag varit utsatt för ännu mera stress!! Mår sämre nu innan jag sjukskrev mig.

Nu har jag och Maken tagit beslutet att jag helt enkelt får vara tjänstledig tills jag får träffa företagshälsovårdens läkare. Det känns enormt befriande över att inte behöva tänka på detta mera, så kanske jag nu få den vila och återhämtning som jag behöver!

Det är en fruktansvärd upplevelse, att gång på gång på gång, försöka att få en läkare att förstå mitt mående. Jag blir mörkrädd vilken okunskap det finns runt stressrelaterade symptom.Att varje gång, så måste jag riva bort min sårskorpa och ta fram alla jobbiga känslor igen! Att åter igen behöva säga ”jag orkar inte mera” och att varje gång behöva återuppleva skammen och skulden som följer med. Att mitt mående förminskas och inte tas på allvar, det är fruktansvärt!

Jag som före allt detta, sällan och nästan aldrig har sökt läkarvård. Min längsta sjukskrivning har varit i tre veckor och det var i samband med en operation. Man borde ju kunna se i min journal, ”här har vi en kvinna som väldigt sällan söker läkarvård” och få en ledtråd om att ta mitt mående på allvar?? Är ju ingen hypokondriker direkt, snarare tvärtom!

Hur känner jag mig? Jag känner mig usel, svag, misslyckad för att jag inte orkar mera.

Jag borde egentligen känna mig jävligt stark och modig, för att jag tar mitt mående på allvar och drar i handbromsen. Modig, för att jag ändå vågar erkänna att jag inte är perfekt och klarar av all påfrestning som varit dom sista åren. Modig, för att jag vågar möta alla jobbiga känslor. Stark, för att jag står fast i mitt beslut, att mitt mående nu får gå före allt annat!

Livet kommer alltid att föra med sig prövningar, men i mitt fall har det varit för många, speciellt med tanke på min personlighet som sätter andras behov före mina egna – så att förlora bägge mina föräldrar inom loppet av 2 år blev helt enkelt droppen som fick bägaren att rinna över, big time!

Det endan jag vet med säkerhet, är att jag fortsättningsvis kommer att lyssna till mina behov mycket tidigare. Att lyssna till mina drömmar. Att ta reda på vilka mina behov och drömmar är. Att ge min energi där den tas emot och inte ha vänner, där allt ska bero på att det är jag som underhåller vår vänskap.