Nära gråten..

En medarbetare här på jobbet kom och gav mig denna. Hon ville visa sitt stöd genom en blomma som aldrig dör. Så gulligt! Fick/får kämpa för att inte tårarna skulle explodera. 

Hon ville ge mig den, för hon ser att varje dag här på jobbet är en kamp för mig ❤❤

Annonser

Däckad

God morgon mina fina,
Igår var jag helt däckad när jag kom hem.

Först hämtade jag Malte på skolan. Åkte hem. Bara att skala potatis var en ansträngning.

Malte fick kokt potatis, köttbullar, brunsås och lingonsylt – en favorit.

La mig bredvid Malte i soffan och jag tror klockan var strax efter kl.17.00 när jag somnade och vaknade vid 19-tiden (Maken kom hem efter en stund, så Malte var inte själv).

Var illamående och hade ingen matlust igår, så middagen utebev för min del. Andningen var också jättejobbig. Kändes som hela kroppen höll på att lägga av, läskig känsla.

La mig för natten vid 20.30 och somnade väl ca 21.00.

Ändå var jag väldigt trött när klockan ringde imorse!

Har googlat massor gällande sorg, och allt jag upplever verkar vara vanligt. Eftersom jag aldrig har gått igenom något liknande så har jag ingen ”manual”. Jag har ingen erfarenhet att luta mig mot. Jag famlar i mörkret.

Allt känns som en kamp just nu. Att kliva upp på morgonen. Åka till jobbet. Prestera på jobbet. Åka hem. Hämta Malte. Vara mamma och hustru. Vara social. Vill helst bara kapsla in mig i min bubbla.

Att hålla iordning hemma, tänka på matinköp, fundera ut middagar, tvätta och ens tänka tanken på att städa finns inte just nu.

Har fortfarande ingen matlust.

Livsstilsförändring

Jag har länge längtat efter en livsstilsförändring. En förändring som består och inte bara är en Quick Fix!

Itrim fungerade ju, ett tag. För att ett resultat ska vara långsiktigt och hållbart, så tror jag inte på snabba genvägar. Min egna erfarenhet talar sitt tydliga språk. Jag VILL gärna att det ska fungera, för jag vill se snabba resultat som sporrar mig.

imagesaxsyblie

Min hjärna vill verkligen sätta igång, men min kropp svarar inte på den viljan. Istället är jag helt slutkörd, svårt att andas, lättirriterad, avstängd, okoncentrerad, svårt med minnet, känns grötigt i huvudet.

Ni får stå ut med att jag ”tömmer min soptunna” härinne. Denna blogg är min ventil.

Det hjälper en del att få skriva av mig, so bare with me ❤

 

Tisdag

På jobbet nu och kämpar på. Det är tufft. Chefen frågade hur det gick i fredags och jag var nära att bara bryta ihop 😦

Blir stressad av att vara ensam ansvarig på jobbet. Min ordinarie kollega sedan 3,5 år har nyligen bytt jobb. Har en toppenvikarie nu tills vi hittar en ordinarie och fram tills dess är jag, ofrivilligt, ansvarig här på jobbet. Denna toppenvikarie blev sjuk i går morse, så nu har jag en vikarie som ännu inte är varm i kläderna, det känns väldigt stressande.

Vi har också många besökare här denna vecka.

Hemma ser det ut som ett bombnedslag, känns som det ligger saker överallt.Jag orkar verkligen inte hålla efter just nu 😦

 

Andning

Andnöden är tillbaka 😔

Ingen mer än jag längtar efter att känna glädje och energi igen. Jag vet att den kommer tillbaka, men just nu känns allt så avlägset.

Har aldrig gått igenom något liknande. Ena sekunden känns det som jag har lite koll på läget för att i nästa sekund bli helt golvad igen.

Ett steg fram och sedan två steg tillbaka. 

Begravning på fredag 17/2

Usch, dagen för begravningen närmar sig 😦

Det gör så ont. Det känns så overkligt att Mamma inte längre finns. Hon har ju alltid funnits där för mig, 45 år idag.

Önskar att jag vaknar och så var allt bara en mardröm!

sorg_hjarta_sten

#fuckjävlacancer

Snart 45 år…

Oh my God! Snart fyller jag 45 år, 45 år!

Jag känner mig inte ett dugg äldre än 36 kanske. Själsligen känner jag mig iofs som 85 år nu, men det är en annan femma.

Märker att jag ifrågasätter allt (nästan) i mitt liv just nu, så jag befinner mig säkerligen i en ålderskris… Jobb, bostad, utseende, framtidsmål mm. Som jag har skrivit tidigare, så är jag så ofantligt glad över att jag inte behöver ifrågasätta mitt äktenskap. Där är det solklart och harmoniskt.

Känner en viss sorg över att jag inte fick uppleva lyckan att bli mamma igen, men å andra sidan är jag så grymt lycklig över att vi ens fick Malte, det var ju verkligen ingen självklarhet.

Jag vill ha en förändring. Vet bara inte vilken typ av förändring. Är så trött på detta ekorrhjul som jag skrev om igår. Jag har inga svar på mina frågor och det känns frustrerande, för det betyder att jag inte kan sätta upp några mål. Bara vara och famla i mörkret är inte riktigt min grej. Jag behöver sätta upp mål att sträva efter. Att ha något att se framemot. Min personliga utveckling och resa behöver se ljuset i mörkret.

Kanske ska börja med en ny frisyr? Dock inte den med lugg!

Äsch, jag vet inte – jag vet ingenting om någonting längre 😦

 

Ekorrhjulet

Jag vill uppleva mer av Livet!

Det är säkert naturligt att sådana tankar dyker upp efter ett dödsfall…

Det känns som om varje dag är en repris från gårdagen. Man klivet upp trött. Lämnar Malte på skolan. Åker till jobbet. Åker hem från jobbet. Hämtar Malte på skolan. Lagar mat. Tar hand om disken. Tvättar. Lägger Malte. Lite tv. Lägga sig. (Naturligtvis delar jag och Maken på allt)

OCH så börjar allt om nästa dag igen…och igen…och igen…och igen.

Denna årstid är iofs väldigt tråkig i mina ögon. Händer inte mycket.

Vet inte vad jag egentligen vill med detta inlägg. Pysa lite frustration bara. Att skriva av mig har alltid varit viktigt för mig, enda sedan jag var liten.

Trevlig kväll!